LANDSVÄG DEL II

Hej hopp! 

Jag sitter just nu och planerar min körning jag ska göra på torsdag. Jag har fått sex streckor som jag ska köra. Två av de är utan GPS så jag måste skriva ner vilka skyltar jag ska följa och så ska vi provköra sträckorna på söndag, jag och mannen. 


Så blir det uppkörning i början på mars! Försökte hitta en tid i februari, medan Christer fortfarande är hemma, men allt var fullbokat.. Men vi får försöka köra lite med bebis (håller tummarna för att ungen tycker om att åka bil) så att jag håller inlärningskurvan uppe fram till mars. 

Är det länge sedan ni tog körkort? 
PUSS 



VECKA 3 - JANUARI

God morgon! 

Då var det dags för ny vecka igen! Denna vecka händer det faktitkst någonting varje dag förutom på fredag. 


MÅNDAG
Jag ska in på Ullevål och röntga mitt bäcken för att se om jag är stor nog för att föda i sätesbjudning, om ni bebis inte skulle vända på sig.
15:30-17:00 ska jag på teori om landsvägskörning på trafikskolan

TISDAG
10:00-14:00 ska jag köra landsvägskörning. Heja, snart färdig! 
Städa lägenheten inför onsdag. 

ONSDAG
Distrikssköterksan från våran statsdel kommer på hembesök , 09:30, inför bebis. Vi ska prata lite om våra tankar och funderingar om att bli föräldrar och om vi har några frågor. 

TORSDAG
8:30 är det dags för läkarbesök, dommen om mitt bäcken och ett eventuellt vändingsförsök. 
11:00 ska jag till barnmorskan på sista besöket innan bebis kommer ut.

FREDAG
Inga planer, och jag tror det ska få stå tomt där, eftersom det händer något varje dag den här veckan. 

LÖRDAG OCH SÖNDAG
En liten handlingstur till Sverige kanske? För att fylla upp frysen så vi kan vara "instängda" i två veckor sen när vi fått barn.

Vad har ni för planer denna vecka? 
  (null)

PUSS 

ÅNGEST OCH ENSAMHET

Nu ska jag skriva om något som jag aldrig skrivit om förut här på bloggen. För det mesta och utåt sett är jag en glad person som inte har så mycket problem. Men som alla andra, bakom den där fasaden man visar upp oftast, så döljer sig ångest och en känsla av ensamhet. 

Ångesten var något jag kände första gången för lite över 1 år sedan i november. Jag var otroligt trött och sliten och jobbet tog musten ur mig ordentligt. Jag var yr i huvudet och visste inte varför. Jag hade en episod på jobbet i september där jag nästan svimmade för att jag mådde så dåligt och trodde jag var fysiskt sjuk och jag fick åka ambulans. Men de hittade inget fel på mig... I november kom yrseln tillbaka och jag gick till läkaren igen, men ingenting hittades. Till slut var det någon i min närhet som började prata om ångest. Speciellt efter en kväll där jag skulle gå ut och träffa vänner, kom till stället, gick in och fick vända i dörren för att jag mådde så fysiskt -trodde jag - dåligt. 
Efter det blev psykolog kontaktad och jag fick någon att prata med. Det var skönt att få utlopp för allt uppdämt som pågick inuti just då. Den psykologen jag har är bra för mig och jag går där fortfarande när jag behöver prata om saker och ting, eller bara reflketera lite. Jag råder er att gå till psykolog om det är något som tynger er och ni inte känner att ni kan prata med någon i er närhet. Ångesten vill bara isolera dig, så ju mer du pratar om det ju bättre är det. Nu kan ångesten komma i samband med att jag tror det är något fel på mig eller bebis i magen, när jag ska göra något helt nytt, träffa människor jag aldrig träffat förut eller när jag är väldigt trött och sliten. Men jag har upptäckt att det hjälper att sätta ord på den till någon jag vill berätta det för. Då brukar den försvinna efer ett tag. 
 
Ensamheten kommer och går i perioder och hänger till stora delar ihop med min ångest. Anledningen till att jag känner ensamhet är att jag inte har den där allra närmsta vänskapskretsen här i Oslo. Jag har förlikat mig med tanken på att så är det och det finns ingen annan som kan ersätta de som jag har sen innan. Jag har också kommit till insikt med över hur lång tid vi har byggt upp den vänskapen vi har och att jag inte kan förvänta mig det med en gång med någon här. Det börjar växa fram så smått här också och det är jag så glad för! 
Men så kommer den där känslan ibland.. Varför är det ingen som ringer mig och frågar om vi ska ses? Varför är det ingen som kan när jag kan? Osv... Det kommer lite från en tid då jag visste att folk som jag trodde jag var nära vän med var med varandra utan att jag blev tillfrågad eller inkluderad. Kanske speciellt av personer jag förväntade mig att bli inkluderad av. Men det har jag lagt från mig nu och försöker att inte tänka på det. Jag har också tänkt på att det är inte det med vänner och det sociala som är i fokus för mig just nu i den här tiden i mitt liv. Det är något annat som ska vara i fokus. Men när ångesten kommer smygande så bryter den ner alla sådana tankar som är postivit laddade.I bland kan jag dra mig för att fråga om någon vill ses för att jag antar att jag ändå kommer få ett nej och väljer då att vara själv. Jag har blivit bättre på att försöka men har en lång väg att gå. Det kommer mest, eller egentligen bara när jag vet att jag ska vara själv, när mannen är borta på jobb eller är med sina vänner. För det är ju viktigt för mig också, att han får göra det han vill, utan att han ska känna ansvar för att jag ska ha det bra. Det är inte hans ansvar, det är mitt!  Och jag hatar att känna mig beroende av honom för att jag ska kunna göra saker. Det är en känsla jag jobbar med att få bort och försöka sysselsätta mig själv. 

Just nu försöker jag blicka framåt och tänka på den, förhoppningsvis, fina tiden jag har framför mig med att bilda familj och på så sätt kunna knyta nya kontakter i vårat nya närområde!   

Hur har ni gjort när ni kännt er ensamma? 

(null)

PUSS