Bloggdesign

Vad passar inte bättre än att använda designbloggen till att göra ett presentationsinlägg om sig själv.

Adoptionen
Mitt fulla namn är Maria Sudha Pettersson
Jag är förr i Indien i en stad som heter Madras. Jag kom till Sverige när jag var 1 år och 7 månader, juni 1993 närmare bestämt.

Bild på barnhemmet

Mamma och pappa, min svenska föräldrar, ville gärna ha ett barn tillsammans och min bror ville gärna ha ett småsyskon så då bestämde de sig för att adoptera. Det var en lång process för de och de fick genomgå mycket med myndigheter i alla dess former.
Men till slut fick de besked om att de skulle få en liten tjej från Indien. Det första pappa säger till mamma när han får höra hur gammal jag kommer vara är:
"Fan, Marianne, du får lära mig och byta blöjor!" 
Haha, älskade pappa!

Bild på pappa

Jag tänkte mycket på vem jag var, vem mina föräldrar är/var (vet ingenting) osv. när jag var yngre. Frågade lite osv. Idag är jag väldigt trygg i att jag är adopterad, jag har biologiska föräldrar där ute nånstans, om de lever. Men den familjen jag har i Sverige kommer alltid vara min riktiga familj, oavsett. Mina biologiska föräldrar känner inte mig. 
Men så självklart vill jag försöka hitta mina biologiska föräldrar någon gång. Inte just nu, det krävs tid, pengar och mod... Det får vänta tills jag känner mig redo och har besparingar så jag kan vara i Indien ett tag.
Bild på Indien
Barndomen
Jag har alltid haft det väldigt bra och har inget att klaga på egentligen när det gäller när jag var liten. Mamma och pappa har alltid ställt upp, vad det än gällde. Basket, gymnastik, dansen, spelade ingen roll. De var där, skjutsade (pappa då, eftersom det bara är han som har körkort) och hejade!

Bild på mig och min bror

När jag blev lite äldre, mellanstadiet, så gick jag genom lite jobbiga saker i skolan men vi höll alltid ihop som en familj och det har hjälpt mig mycket och nu vet jag ju också hur det ska vara när jag får mina egna barn.
Men sen efter det, löpte allt på fint, jag var duktig i skolan, toppbetyg osv.
Jag är väldigt stolt över mig själv att när alla andra struntade i vissa saker som gjorde jag det. Jag var en av de "coola" (om man nu får säga så) ändå pga att jag kunde mycket osv. Jag drog dock min gräns vid att folk skulle skriva av mina arbeten. Hjälpa visst, men inte med alltihop! 

Gymnasiet
Gymnasiet löpte på, jag gick Barn- och fritidsprogrammet. Detta var en av de bästa tiderna i mitt liv. Jag hade underbara vänner, som jag fortfarande har kontakt med idag, det var fester, det var ditt och datt. Jag lärde känna många nya vänner och jag kände att nu får man börja om på nytt. Jag var ganska trygg i mig själv och visste vad jag ville. Min klass var inte den seriösaste men jag och några till körde vårt race och det blev bra till slut. Sista halvåret tillsammans med min klass var väldans roligt. Vi hade bra sammanhållningoch gjorde roliga saker tillsammans. Det var tråkigt att skiljas, men som tur är har jag fortfarande kontakt med vissa
Dagen jag tog studenten var en av de lyckligaste hittills i mitt liv! Det var sådan frihet att kunna springa ut och vara färdig med skolan, leva livet och ha ett helt liv framför sig. För mig var det ingen skrämmande känsla och det var underbart

Bild från studenten

Kärleken sket sig...
väldans mycket från högstadiet och framåt. Flirter som inte ledde till något seriöst. Jag var fast i samma gamla spår månadsvis... Det var inte meningen helt enkelt.
Det krävdes att jag skulle åka till Norge och bo på Svenska Föreningen för att jag skulle trilla dit ordentligt.

Bild på mig och Kim

Norge...
kom upp som en idé hos mig och Linda och eftersom att hennes plastsyster redan bodde där och kunde hjälpa oss i gång så var det bara att tuta och köra. 
Och här har jag bott sen i september 2010, var hemma sommaren 2011.
Jag har jobbat med lite allt möjligt; försäljning (inte min grej) kassajobb, men mest och det jag tycker om bäst, dagis. 
Jag är nu anställd på ett dagis på en mellanavdelning (2-3åringar) som ligger vid Ullevål Sykehus. Dagiset är ett personaldagis, så de som jobbar på sjukhuset kan lämna sina barn där.
Jag stortrivs och har inga planer på att flytta hem än på en stund, speciellt inte nu när jag fått fast tjänst och en fin egen lägenhet (källarlägenhet hos en familj som bor i villa). Och så har jag ju pojkvännen här också, som kör truck.

Bilder från Norge
Karl Johan
Grefsen
lägenheten
Kim